Tony Tulathimutte: Rejection.
En svårgreppbar och fängslande novellsamling på ett sammanhängande tema.
Tony Tulathimutte: Rejection. (2024) 240 sidor. William Morrow and Company.
Den har kallats för den första riktiga incel-romanen, men jag vet inte om det stämmer. Dessutom är det snarare fristående, om än sammanlänkade, noveller.
Den innehåller den uppmärksammade novellen ”The Feminist” som så många talade om i slutet av #metoo eftersom den gav ett annat perspektiv. En kille som verkligen är feminist söker närhet, kärlek och sex men får vänskap, avvisning och ensamhet. Beror det på hans tunna, feminina axlar, frågar han sig. Han gör allt rätt mot kvinnorna och allt blir ändå fel. Det slutar inte lyckligt. Det är fenomenalt gripande.
Med ”Rejection” utforskar Tony Tulathimutte avvisningens psykologi i fler dimensioner. Det är berättelsen om han som vill bli avvisad för att han insett att andra kommer ha svårt att acceptera hans kink, det är hon som skapar en avatar att hantera världen på något sätt.
Läsaren med öppet sinne komme bli rikligt belönad, precis som den som läser Nabiukovs ”Lolita”, Easton Ellis ”American Psycho” eller Hollebeques ”Underkastelse”. Tulathimutte skriver är på ytan störda människor beskrivna med sådan insikt och empati att vi dels förstår deras drivkrafter och dels inser att vi ju alla är störda på våra egna djupt personliga vis. Ljudboken med sin kakafoni av röster adderar dessutom ett extra lager till berättelserna. Rekommenderas varmt.
Skaffa boken
Låna boken på närmaste bibliotek eller stöta din din lokala bokhandel genom att köpa den där. Boken finns även på Bokbörsen, Adlibris och Bokus och på alla andra ställen där du köper böcker.
Diskussionsfrågor
Här är fem diskussionsfrågor för en bokklubb som läst “Rejection”.
Avvisandets moderna klang. Tulathimuttes verk är rotat i det samtida. Hur skiljer sig det avvisande som karaktärerna möter från tidigare generationers smärta? Är det mer intensivt, mer konstant, eller mer digitalt och därmed mer utmattande?
Överlevnad och ironi. Hur fungerar karaktärernas intellektuella skärpa och ironiska distans som ett försvar mot att bli avvisade? Finns det någon punkt där ironin blir en mur som hindrar dem från äkta mänsklig kontakt och därmed förvärrar avvisandet?
Vems fel är det? Vem/vad är den primära källan till avvisande i novellerna? Är det ett ineffektivt samhällssystem, marknadskrafterna, de enskilda karaktärernas brister, eller är det rent existentiellt (livets inneboende meningslöshet)?
Den avvisade som avvisare. Hur manifesterar sig karaktärernas egen rädsla för avvisande i hur de behandlar andra? Finns det exempel där de själva agerar som den som avvisar för att få kontroll över situationen?
Humor och smärta. Hur balanserar Tulathimutte den vassa humorn med den underliggande smärtan? Hjälper humorn oss som läsare att hantera de mörka teman, eller tjänar den mest till att understryka absurditeten i karaktärernas tillvaro?